Jag fick frågan om jag kunde kasta mig in och ta en lektion idag i en klass jag inte känner så bra.
Visst! tänkte jag. Man ställer väl upp!
Med lite tankar om att tala inför grupp i huvudet, några värderingsövningar och en novell under armen kände jag mig väl rustad att möta klassen.
Det är alltid otacksamt att möta en ny grupp en bit in på terminen och försöka arbeta in ett förtroende. För det är ju det allt handlar om, förtroende. Man måste få ett förtroende från eleverna, annars får man arbeta i motvind i ett ständigt surr av röster där man hör sig själv skrika tyst och lyssna hela tiden.
Och det gjorde jag. Jag var ingen bra lärare. Tankarna började rulla i huvudet. Hur gör jag nu? Fel tankar dök upp: ”Om man kanske skulle sätta sig i respekt! Ryta i lite och gorma!” Jag gick inte riktigt så långt, lektionen fortgick, de snälla eleverna led och lyssnade och resten pratade och jag lyckades inte komma dit jag ville, till lektionens vändpunkt, peripetin då alla vördnadsfullt i kör skulle säga ”Jaha! Är det så det ligger till?”
Vi kom ingen vart under lektionen. Vi lärde oss ingenting! Lektionen dog och jag kände mig död. Men det är nu jag kommer till det centrala: Jag gick med mina papper de trettiotvå stegen till lärarrummet och sjönk ner i en fåtölj och vräkte ut min värdelöshet över två kollegor. Jag förklarade. De svarade. De tyckte att jag hade gjort några mindre lyckade saker. Jag erkände. Sen kändes det ganska bra och jag har lite nya tankar om hur jag ska möta klassen nästa gång.
Så mitt råd till läraren som känner sig misslyckad är: Sjung ut din ångest! Dela med dig av dina våndor! Och om det går riktigt illa i en klass: Bjud in en kollega du har förtroende för i klassrummet som kan observera hur du gör. Kort sagt: Snacka om dina misslyckanden och visa upp hur usel du är för andra.
I själva verket kanske du inte är så usel. Det kanske bara är du som känner så. Och det kan också vara så att någon kollega har bra tips så att du kommer till rätta med de problem du har i klassrummet.
För min egen del är jag inte orolig. Det kommer att lösa sig med den här gruppen. Det kräver kanske tid och tålamod. Men en vacker dag kommer vi att ha det bra och jag kommer att ha glömt vad det var jag klagade över från början.