Jag hittade en gammal reflektionsbok som jag skrev i för några år sedan och skriver av den anledningen följande inlägg:
Att göra det som är rätt och att göra det som känns rätt är inte alltid samma sak. Vi människor ser ofta kortsiktigt på situationer. Dagligen uppstår i skolan olika situationer där det verkligen gäller att tänka efter för att inte göra fel.
Att bli utmanad
Vi tar ett exempel: Du har lektion i en grupp som du bara haft några få gånger tidigare. Plötsligt reser sig en elev upp ställer sig på en bänk och börjar dansa och tittar samtidigt intensivt på dig. Du känner inte eleven och vet inte varför han gör så.
Du måste fråga dig varför eleven gör på detta vis. Och för att få svaret på frågan kan du naturligtvis fråga eleven. Vi låtsas nu att du frågat eleven men inte fått ett svar. Eleven fortsätter att dansa och vissa elever runtomkring skrattar åt honom. Naturligtvis är det på sin plats med en uppmaning att kliva ner. Men här gäller det att tänka smart. Du riskerar att gå in i en prestigekamp med eleven. Och förlorar du så förlorar du också i auktoritet gentemot eleven och klasskamraterna. Prestigekamper ska du försöka backa ur utan att det märks att du gör det.
Ignorera, eller?
En situation som delvis liknar den jag beskriver ovan inträffade för mig för cirka fem år sedan. Jag fortsatte lektionen som vanligt. Men först vände jag mig mot honom och förklarade att han inte var värd min uppmärksamhet när han dansade på bänken och att jag hellre ägnar min tid åt elever som är intersserad av lektionsinnehållet. Och med det agerandet hoppades jag på övriga gruppens stöd mot eleven.
Lite grupptryck mot elever kan vara rätt ibland. Elever uttrycker ofta att de tycker att lektionsinnehållet är tråkigt. Men här har jag chansen att få lite stöd i undervisningen.
Det som hände i mitt fall var att några av de andra eleverna frågade varför jag inte sa till eleven på bänken. Jag förklarade då en gång till för resten av klassen att jag hellre ägnar min energi åt elever som vill ha undervisning. Eleven gick faktiskt ner när han inte fick någon uppmärksamhet från övriga elever längre.
Men det kan ju slå fel också. Att inte ta tag i problemet med eleven på bänken kan få mig att framstå som en konflikträdd mes. Jag tog den risken. Ett alternativ hade varit att ryta i ordentligt och hoppas på att eleven skulle gå ner. Problemet som då uppstår är att eleven kan börja kaxa emot. Då får han sina tio minuter i rampljuset. Han blir stärkt i sitt beteende av det som han upplever som beundrare nedanför. Klasskamraterna får också ett avbrott från lektionen och lite show.
När jag ignorerade eleven och talade om honom inför klassen riskerade han att förlora ansiktet inför de andra och det är ingen bra sak. Ingen elev ska gå från en lektion och känna sig sårad.
Uppmärksamma
I min situation frågade jag övriga elever om de kunde tänka sig att sluta fem minuter tidigare för att jag behövde tala med eleven i fråga. Jag fick nämligen inte hålla kvar honom eftersom det störde hans övriga schema. Eleverna i klassen ville naturligtvis sluta lite tidigare.
Jag talade igenom situationen med eleven och jag frågade om det inte var så att han ville ha en maktkamp mellan mig och honom. Han höll med. Jag frågade vidare om jag hade gjort rätt eller om jag skulle ha gjort på något annat sätt för att få ner honom från bänken. Eleven svarade att jag borde ha gått efter rektor, eller så borde jag ha hotat med att ringa hem. Jag svarade att jag inte vill bygga min undervisning och mina tillrättavisanden på hot.
Auktoritet
Max Weber har rett ut aktoritetsbegreppet och kommit fram till att begreppet auktoritet har tre byggstenar. Du kan bygga din auktoritet på
- tradition,
- kompetens eller
- karisma.
När du hamnar i svåra situationer i klassrummet kan du försöka fundera till vilken av de tre byggstenarna du kan hänföra dina handlingar.
Att hänvisa till tradition leder alltid fel. Elever lyder inte en lärare bara för att läraren säger att elever ska lyda sina lärare för att elever gjort det förr.
Bättre är att bygga på en kombination av karisma och kompetens. Kompetensen måste naturligtvis komma i första hand. Men har du elever som beter sig illa så kanske du måste skaffa en relation till eleven först, och det gör du bäst genom att få eleven att tycka om dig, av en eller annan orsak. Möten i enrum fungerar ofta bra. Det har också hänt att jag avdramatiserat situationer genom att skämta bort dem. Det kan fungera, men kräver fingertoppskänsla.
Men det bästa rådet jag kan ge i en svår situation är att tänka efter:
- Lita inte till dina känslor.
- Ta fram det förnuft du kan frambringa.
- Försök att se situationen utifrån.
- Tänk på hur ditt agerande kommer att verka på lång sikt.
- Se till att inte såra någon.