Improvisation
En av mina grupper var halverad i dag. Halva gruppen var på Prao. Jag har lovat att jobba med muntlig framställning med dem ett tag framöver. Jag tänkte att dagens lektion skulle ha handlat om konfliktlösning. Eleverna skulle ha fått spela upp några scener och försökt reda ut några konflikter på några olika sätt. Nu blev inte lektionen av eftersom halva styrkan var borta. Det hade jag glömt.
Jag ska försöka komma i håg att skriva mer om mitt konfliktlösningsupplägg som bas för muntligt framställning i ett senare inlägg.
Tillbaka till lektionen! Jag fick hala upp något ur den berömda bakfickan. Jag rotade och hittade den gamla klassikern Stafettskrivning. Känns den igen? Mitt snabbt komponerade upplägg gick ut på att eleverna skrev i tre minuter var och sedan skickade vidare berättelsen till nästa. Vi skrev till dess berättelsen kommit tillbaka till ursprungsförfattaren.
Eleverna var en nätt liten grupp om sex personer så berättelserna gick ganska fort att läsa upp. Poängen med lektionen var uppläsningsdelen. Jag ville se om eleverna klarade av att läsa högt inför grupp. Alla utom en ville läsa. De läste på bra utan några tecken på talängslan. Nu var ju gruppen i och för sig väldigt liten. Varför den en av eleverna inte ville fick jag ingen klarhet i. Det får jag forska i nästa lektion.
Svordomar
Jag tänkte i mitt stilla sinne innan de började läsa att här kommer jag att få höra många könsord och beskrivningar av sexuella handlingar. Och mycket riktigt. Jag fick infallet att dra ett streck för varje berättelse som innehöll sex, rasism eller våld. Restultatet blev detta:
- Sex – Sex berättelser
- Rasism – Tre berättelser
- Våld – Fyra berättelser
Tilläggas bör att hälften av styrkan har sitt ursprung utanför Europa och att samtliga var killar och att rasismen bestod av skämtsam internrasism invandrarelever emellan. Jag har väldigt svårt att förhålla mig till de skämten. Jag ser ju att eleverna har roligt. Men när går det för långt?
Jag frågade dem efter uppläsningen om jag skulle få skicka hem kopior av berättelserna till deras föräldrar. Ingen tyckte att det var okej. Jag frågade vidare varför det var okej att skriva den typen av berättelser i skolan. Jag fick inget riktigt bra svar.
Då frågade en elev om aldrig jag svär. Jag svarade att jag visst svär men att jag inte har något behov av att svära i skolan. Jag sa också att det ingår i min roll som lärare att försöka vara en bra förebild. Vidare berättade jag en anekdot från en skola jag jobbat vid tidigare.
På skolan jobbade en lärare som jag såg upp till. Hon var alltid propert klädd. Hon valde varje ord med omsorg och uppträdde alltid korrekt. När jag stod bredvid henne kände jag mig klumpig och plump. Som en bonddräng bredvid disponentskan eller som hobbiten Frodo bredvid alvdrottningen Galadriel.
En dag när jag gick förbi utanför hennes arbetsrum hörde jag en harang som nästan fick mig att hoppa baklänges: ”För i helvetets jävla skitdator.” Harangen fortsatte men jag tänker inte fortsätta att citera. Jag tittar in i arbetsrummet och där bakom en dator tittar min fina kollega upp. Hon utbrister: ”Man ska använda hela språket när det behövs.”
Och med det ville jag säga att det faktiskt finns tillfällen när det är okej att svära. Men man ska välja sina svordomar med omsorg och placera ut dem med noga avvägt avstånd mellan tillfällena så att de inte blir för frekventa, för då tappar de sin magiska kraft.
Den ordalydelsen fick inte eleverna höra. Jag valde ett mer elevanpassat tilltal. Resultatet av den diskussionen blev att eleverna erkände att de svor för mycket och borde göra något åt det.
Det kändes som att blev en bra improvisationslektion. Jag är glad att jag lyckades undvika minfältet av moralkakor som det annars är lätt att stöta på, att inte kunna lägga band på sin tunga, att stå där och berätta hur man e g e n t l i g e n ska bete sig.
Jag har inte skickat berättelserna till föräldrarna. Jag tänker inte rätta dem heller. De åkte demonstrativt ner i papperskorgen. Jag försöker alltid hitta något bra i varje berättelse om jag kan berömma. Men här hittade jag faktiskt inget bra och det ville jag markera.