Elefanten i rummet och dess baksidor

I takt med att den sociala medieplattformen Mastodon växer undrar jag hur det kommer att gå för plattformen. Mastodon, som är ett federerat system, tillåter användare att skapa egna instanser med unika regler och gemenskapsnormer. Mastodon hade tio miljoner användare i mars 2023, i november 2022 var antalet omkring 2,5 miljoner1. Riskerar plattformen att få växtvärk?

Autonomi och anarki

Det federerade systemets styrka ligger i dess decentraliserade natur. Varje instans kan fungera autonomt, vilket tillåter en mångfald av röster och perspektiv. Jag hoppas att det kan verka som en motvikt till monopolistiska tendenser i centraliserade nätverk2. Men det finns risker. Ett federerat system kan vara svårt att moderera, och instanser med olämpligt innehåll kan dra ner systemets rykte. En ny rapport indikerar att den ökande decentraliseringen av sociala medier ger användarna fler valmöjligheter, men ställer också tekniska utmaningar för att hantera barnexploatering och andra former av onlineövergrepp​​3.

Mastodon har sitt ursprung i Europa och det märks i kulturen. Mastodon-instanser modereras i allmänhet hårdare än motsvarande amerikanska sociala medier och mastodonanvändare har blivit vana vid den relativt hårda modereringen4. I Internetsstiftelsen senaste senaste Svenskarna och internet​4​ visar det sig att den stor majoritet av svenskarna vill ha ett ganska hårt modererat Internet. Svenskarna vill att desinformation och kränkningar ska tas bort i flöden och inlägg.

Det publicistiska ansvaret

För att komma till rätta med dessa utmaningar funderar jag på om det går att stifta lagar om publicistansvar och regler om ansvarig utgivare, ett liknande system som finns för etermedia och tryckta medier här i Sverige. Skulle detta kunna appliceras på federerade system som Mastodon? Teoretiskt, ja. Men, det finns utmaningar att definiera vem eller vilka som bär ansvaret, särskilt när innehållet kan vara acceptabelt i en instans men inte i en annan.

Gränsdragningsproblem

Att införa publicistansvar på ett federerat system skulle kanske skrämma bort moderatorer och människor som vill starta nya instanser. En potentiell lösning kunde vara att införa differentierade regler beroende på serverns storlek. Större instanser, med fler användare och resurser, kanske kunde hållas till en högre ansvarsnivå jämfört med mindre instanser.

Men var drar man gränsen? Det är här det blir knepigt. Gränsdragningsproblem är en realitet och riskerar att göra en redan komplex fråga ännu svårare att navigera. Varje försök till gränsdragning kan leda till ytterligare komplikationer och kanske till och med motstånd från gemenskapen som värdesätter autonomi och decentralisering.

En annan dimension av problemet är hur man hanterar överträdelser som sträcker sig över flera instanser. Innehåll som kan vara acceptabelt i en instans kan vara olämpligt i en annan, och det kan skapa konflikter och samordningsproblem mellan olika instansadministratörer, särskilt som olika instansadminsitratörer kanske skulle ha olika straffrättsligt ansvar.

Finansiering

Många federerade sociala medieplattformar drivs utifrån en idealistisk önskan om att skapa en mer öppen och inkluderande digital sfär, vilket står i kontrast till kommersiella plattformar som drivs med vinstsyfte. Balansen mellan idealism och kommersialism kan vara svår att upprätthålla, särskilt när finansieringsbehoven ökar. Det finns olika modeller för att finansiera sociala medieplattformar. Några av dem inkluderar användardonationer, medlemsavgifter, crowdfunding och inkomster från reklam. Varje modell har sina för- och nackdelar och kan påverka plattformens autonomi och användarupplevelse.

Många användare har vant sig vid att använda sociala medier gratis och kan vara ovilliga att betala för en tjänst de tidigare haft tillgång till utan kostnad. Gratistjänster på nätet har skapat en förväntan hos användare om fri tillgång. Dock kan gratistjänster komma med kostnader i form av minskad integritet eller exponering för reklam och andra kommersiella budskap.

Slutord

Federerade sociala medier som Mastodon börjar röra på sig och tar marknadsandelar från de traditionella sociala medierna och det kommer att bli en turbulent resa om utvecklingen tar fart. Balansen mellan autonomi och ansvar är central. Lagstiftare, instansägare och användare behöver tänka till. Mastodons framtid, och federerade plattformars öde i stort, hänger på vilka lösningar som hittas på de problem som jag lyft fram ovan.

  1. Number of registered Mastodon users worldwide as of March 2023  ↩︎
  2. These Features Are Coming to Mastodon in 2023 And Beyond ↩︎
  3. Addressing Child Exploitation on Federated Social Media ↩︎
  4. Mastodon’s Content-Moderation Growing Pains ↩︎

Från Twitter och X till Mastodon: Integritet framför bekvämlighet

Nyligen tog jag beslutet att säga adjö till Twitter och Instagram, och istället välja Mastodon som min nya digitala hemvist. Det är hög tid att utforska och dela med mig av mina erfarenheter med detta federerade sociala medium.

Mastodon är en del av ett federerat nätverk, en distinkt kontrast till de centraliserade jättarna som domineras av algoritmer och reklam. Ett av de första sakerna jag märkte var att det kräver lite mer ansträngning att hitta konton att följa. Det finns ingen snabb ”rekommendera för dig”-funktion. Istället är det som att utforska ett stort digitalt landskap själv, vilket kan vara både utmanande och givande. Än så länge har jag mest hittat stora publicister som DW och Wired, men sakta men säkert hittar jag guldkorn i form av individer som skriver om saker som intresserar mig.

Tonen på Mastodon är mycket mer förlåtande än på Twitter. Jag behöver heller inte vara rädd för att dra på mig en trollhord om jag skulle skriva något som inte behagar. Jag har inte sett några drev mot någon än. Den federerade formen gör också att varje instans modereras för sig, så det gäller att välja instans (server) där du känner att du kan lita på moderatorerna. En annan stor fördel med Mastodon är att om någon instans skulle balla ur kan den instans du har ditt konto på koppla bort sig från bråkiga instanser.

Jag äger min data på Mastodon. Det finns ingen plats för nyckfulla beslut från en miljardär som plötsligt ändrar på förutsättningarna för samtalen. Detta innebär att jag kan posta och interagera utan rädsla för att min information ska användas i kommersiella syften eller för att tjäna någon annans agenda.

Mastodon drivs av entusiaster. Och här har vi förmodligen den stora nackdelen och farhågan. Hur länge orkar moderatorerna? Hur länge vill folk skänka för att hålla igång driften av instanserna? Vad händer när databasen av gamla meddelanden och lagrade bilder blir för stor? Vem ska då betala för bakåtkompatibiliteten i form av lagringsutrymme?

Filosofiskt sett är det viktigt att överväga vem som kontrollerar våra digitala platser för det offentliga samtalet. De stora sociala medierna, drivna av vinstdrivande företag, har blivit de primära arenorna för politisk diskussion, samhällsorganisering och informationsutbyte. Detta är ett bekymmer, eftersom det ger dessa företag oproportionerlig makt över våra liv och vårt demokratiska samhälle. Borde inte dessa plattformar ägas och styras gemensamt, snarare än att vara i händerna på några få?

Min övergång till Mastodon är ett steg mot en mer demokratisk och ansvarsfull digital närvaro. Det kanske inte är lika smidigt som de centraliserade alternativen, men integriteten och friheten det erbjuder är ovärderlig.

Inlägget är skrivet med assistans av GPT4 i ett test om GPT4 kan fånga min språkliga stil. Jag tyckte att det gick ganska bra, även om vissa högtravande delar inte riktigt är jag. Tankarna, idéer i texten står jag själv för. Jag ägnade omkring en halvtimme åt att redigera den genererade texten innan jag postade.

Vår ekonomi i korthet av Klas Eklund

Vår ekonomi i korthet
Vår ekonomi i korthet av Klas Eklund

Jag är ingen beundrare av skolmaterial som produceras av aktörer som är ute efter att påverka elever i en eller annan riktning. Och jag använder mig definitivt inte av material som är producerade av Svenskt näringsliv. Men jag kanske får ompröva mina ståndpunkter lite. För några veckor sedan deltog jag i enkätundersökning för Svenskt Näringsliv. De lockade med en nerkortad version av Vår ekonomi av Klas Eklund från 2014. Det blev då svårt för mig att säga nej.

Klas Eklund dök upp i mitt liv när jag läste till gymnasielärare under tidigt 90-tal och han har följt med mig sedan dess. Hans bok Vår ekonomi förklarade på ett lättfattligt sätt hur makorekonomin hänger samman. Jag vet att hans bok kritiserats för förenklingar, men det är just det som gör boken så bra. Jag har haft förmånen att få läsa dubbla kurser i nationalekonomi på högskole- och universitetsnivå. Vid det fina universitetet fnös man åt Klas Eklunds bok, men jag är mycket tacksam att jag fick förmånen att plöja den vid den mindre högskolan innan jag kom till universitetet och högg in i den digra litteraturlistan med nästan uteslutande tunga titlar på engelska.

Nu till Vår ekonomi i korthet. Boken levererar samma lätta språk som i den tjockare boken. Den beskriver i enkla ordalag de grundläggande ekonomiska begreppen som krävs för att förstå makroekonomin. Bokens begränsning gör att vissa förklaringar blir lite för korthuggna. Kanske känns också några av diskussionsfrågorna i boken lite mossiga.

Det märks också stundtals att boken inte är producerad i vänsterlägret. Jag undrar lite stilla om alla ord är Klas Eklunds i boken. Boken är ett samarbete mellan Studentlitteratur och Ekonomifakta. Ekonomifakta ägs i sin tur av Svenskt Näringsliv. På sidan 48 tar boken exempelvis upp skattekilar och hur de kan uppmuntra svartarbete, visserligen sant, men diskussionen kring fenomenet blir ytlig. Jag hittar ingen diskussion kring ett lands skattebas som borde varit med för att balansera diskussionen.

Jag funderar också på hur samarbetet mellan Studentlitteratur och Ekonomifakta ser ut. Borde inte Studentlitteratur dra öronen åt sig lite för att inte riskera sitt renommé som (relativt) neutral utgivare av litteratur för studerande.

Vår ekonomi i korthet riktar sig till gymnasieelever, men den kan också vara användbar i grundskolans senare del och då för intresserade elever. Boken finns att beställa från ekonomifakta för det facila priset av 7 kronor, den finns gratis på iBook Store för de som har mac eller iPad och den finns också som gratis nedladdning från sidan.

I sammanhanget vill jag passa på att citera ur boken:

Ekonomer verkar ofta tråkiga. De pratar ofta om kostnader, att rätta mun efter matsäck med mera. Ett vanligt ekonomuttryck är ”det finns inga gratisluncher”. Med det menas just att allt har en kostnad.

Boken ligger ganska nära en gratis lunch och detta bör has i åtanke när boken presenteras för elever.

Elevdokumentation i privat ägo

Jag fick livstecken från Jan Björklund i dag. En av hans assistenter på regeringskansliet skrev och tackade mig för mitt blogginlägg:
Björklund, omdömen, utvecklingsplaner och flummiga betyg på lösa grunder

Något sent kan tyckas, men ändock ett svar.

Jag läste vad jag skrivit igen och det slog mig att alla de system som finns till förfogande för elevdokumentation i dag är privata lösningar. Är det rimligt att vi säljer ut vår myndighetsutövning, vår dokumentation till privata aktörer? Vore det inte bättre om staten garanterade lärarnas dokumentation i en central, standardiserad databas och att de privata aktörerna fick access till dessa kärndata utifrån avtal med kommuner och friskolor? Jag tänker mig ett system där staten förvarar alla kärndata och där privata aktörer genom standardiserade API:er får tillgång till dessa data, både läs och skrivrättigheter. Om skolan inte är nöjd med aktören så behöver inte alla kärndata exporteras till det nya systemet.

Bara en tanke.

För vår del, vår kommun så byter vi snart leverantör av elevdokumentationssystem och jag betvivlar starkt att de omdömen och de IUP:er jag skrivit i de systemet kommer att migreras till det nya systemet.

 

Björklund, omdömen, utvecklingsplaner och flummiga betyg på lösa grunder

I går gick Jan Björklund ut med att skriftliga omdömen och individuella utvecklingsplaner ska skrotas i årskurs 6 till 9.

Hur tänkte du där Björklund? Det är visserligen väldigt skönt att slippa en stor arbetsbörda, bra för lärarna alltså. Men hur ser det ut för eleverna? De kommer i framtiden att få betyg i årskurserna 7 och 8 som knappt hänger samman med kunskapskraven. De kraven ställer nämligen varje lärare upp godtyckligt. Det är bara under vårterminen i årskurs 6 och årskurs 9 som det finns kunskapskrav som är direkt kopplade till betygen. De andra betygen vi som lärare sätter är bara rena gissningar, gissningar som i framtiden kommer att bli helt omotiverade från läraren sida eftersom det är med hjälp av omdömena som vi lärare förklarar hur vi tänkt när vi sätter betygen.

Samtidigt som vi som lärare i framtiden kommer att få sätta luddigt motiverade betyg så kan kommer eleverna att få överklaga betygen. På vilka grunder undrar jag. Det finns ju ingen dokumentation. Den har ju Björklund avskaffat.

Mitt förslag är att i stället ta bort betygen i årskurs 7 och 8 samt även höstbetyget i årskurs 9. Lyft fram det fantastiskt bra redskap vi har fått i form av kunskapskrav. Och nej. Jag är inte ironisk här.

Ta fram bra digitala bedömarstöd för kunskapskraven där det är bara att klicka när en elev når ett visst kunskapskrav. Gestalta sedan värdena från databasen grafiskt med mycket färg och form. Kanske lite rosa när ett ämne saknar några E-krav, grönt när det ligger på E till C och kanske blått därutöver. Undrar föräldrar eller elever vad som saknas i ämnet så är det bara att klicka på ämnet och se kunskapskraven i detalj.

På så vis kan föräldrar och elever ha järnkoll på var de ligger kunskapsmässigt samtidigt som vi kan sikta långsiktigt på det enda betyg som verkligen gäller någonting; slutbetyget i årskurs 9.

Lite länkar:

Lärarnas nyheter – Lärarnas byråkrati ska minska

Folkpartiet.se – Mindre byråkrati för lärarna

Sverigedemokraterna städar…

Jimmie Åkesson vill nu kasta ut obekväma partiföreträdare. Det är ganska tydligt att Åkesson försöker skapa ett rumsrent konservativt parti. Frågan är om han kommer att lyckas med att kasta ut slentrianhatarna och samtidigt bjuda in hemlösa allianskonservativa. Det finns många värdekonservativa i vårt land som känner att de inte har någon politisk hemvist, men är det verkligen Sverigedemokraterna de söker? Och om SD blir rumstrent och håller sig kvar på den politiska arenan; kommer då Alliansen att bjuda upp till dans?

Sverigedemokraterna och Alliansens framtid

Jag tycker att det är intressant att SD-politiker flyr partiet för att det blivit för rumsrent. Jag tror att SD är här för att stanna i svensk poltik. När M valde att tokkasta sig in mot mitten och i princip överge allt konservativt i sin politik så blev det öppet på högerflanken. Fp och Kd har väl gjort några tafatta försök att mörka på det blå lite, men de är ju allt för snälla.

För det finns mörkermän (och kvinnor) som har främlingsfientliga, homofoba och allmänt småhatiska åsikter mot allt och alla. Och de människorna uppgår förmodligen till fler än fyra procent av den röstande befolkningen. De behöver ett parti som är lagom rumsrent men samtidigt kan fälla lite lagom rasistiska och populistiska uttalanden ibland.

Det M gjorde när de kastade sig in mot mitten var att de på lång sikt offrade ett eller flera av sina allianspartier. Det förvånar mig inte om Centern ryker i nästa val och ersätts av ett relativt stort SD som kan rumstera fritt i sitt ombonade rum där längst ute på högerkanten. Men för att det ska lyckas så måste nog galenpannorna och mörkermännen rensas ut från politiska uppdrag först.

De nya moderaterna har rönt stora framgångar på kort sikt, men frågan är om de inte dödade alliansen på lång sikt, om de nu inte bjuder in SD efter nästa val förstås…

http://expo.se/2012/hoppar-av-i-protest-mot-sds-partiledning_5322.html