Nobelpris nästa? En undersökning om hur långt ChatGPT kan ta en berättelse

Jag ville utforska hur långt jag kunde ta en novell med ChatGPT. Jag är imponerad av att den lyckas skapa någon form av cirkelkomposition. Jag har testat detta förut och tycker visserligen att det blir så sentimentala slut. Här följer själva samtalet. Jag använde mig av GPT4 för den här berättelsen.

Jag vet inte om nobelprisvarianten blev så mycket bättre än variant två.

Jag tänker att det går lätt att generera berättelser för skolan där elever kan öva läsförståelse. Du hittar läsförståelsefrågor, genererade av ChatGPT nedanför texterna.

Skriv en kort novell med många bottnar, mycket gestaltning och väldigt lite handling men som ändå har ett budskap. Budskapet ska inte uttalas explicit.

Han hade alltid varit där, mannen på parkbänken. Varje dag, oavsett väder, satt han där med sin gamla, slitna rock och hatt, blickande ut över sjön. Han satt tyst och stilla, försjunken i sina egna tankar, likt en skugga från en svunnen tid.

Människor som passerade honom på väg till och från sina sysslor, tog sällan notis om honom. De var för upptagna med sina egna liv för att märka den gamla mannen som blev en del av landskapet. Så var det också med Linn, som dagligen promenerade förbi bänken på sin väg till jobbet. Hon hade en gång tänkt att han såg något bekant ut, men hon kunde inte sätta fingret på varför.

En dag, när höstens kalla vindar svepte in över staden, stannade Linn plötsligt upp framför parkbänken. Hon betraktade mannen, vars ansikte var så uttrycksfullt och levande, trots hans stillsamma uppenbarelse. Det var något med hans ögon som fångade hennes uppmärksamhet, som om de dolde en hel värld av hemligheter och sorg.

Linn satte sig bredvid mannen, utan att säga ett ord. De satt där tillsammans, i stillhet, blickande ut över sjön och höstlöven som virvlade omkring dem. Det var något rogivande med mannens närvaro, som om hans tystnad skapade en säker plats där livets brus och stress kunde försvinna för en stund.

Dagarna blev kortare och kallare, och snart förvandlades parken till en vintersaga av snö och frost. Linn fortsatte att besöka mannen på parkbänken, och även om de aldrig utväxlade ett enda ord, kände hon en djup, nästan andlig, förbindelse med honom.

En dag, när snön låg tjock på marken och himlen var fylld av iskristaller, fann Linn parkbänken tom. Mannen var borta, utan något spår av var han tagit vägen. Hon satt sig ner på bänken och kände en sorg fylla hennes hjärta, som om något vackert och värdefullt hade gått förlorat.

Linn började besöka parkbänken varje dag, inte längre för att möta den gamla mannen, utan för att påminna sig själv om den stillhet och inre ro hon funnit i hans sällskap. Hon ville hålla fast vid den känslan, för att inte låta livets brus och stress ta över igen.

Och så, när människor passerade Linn på parkbänken, tänkte de sällan på henne. De var för upptagna med sina egna liv för att märka den unga kvinnan som blev en del av landskapet, likt en skugga från en svunnen tid. Men de som såg, de som verkligen såg, kunde se något i hennes ögon -ett djup och en visdom, som om hon bar på hemligheter och sorg likt den gamle mannen som en gång suttit där. Linn hade lärt sig något värdefullt på den parkbänken – något som inte kunde förmedlas med ord, men som gjorde henne rikare på insidan.

Tiden gick, och årstiderna förändrades i en evig cykel av liv och död. Linn fortsatte att besöka parkbänken, även när vårens grönska återvände och ersatte den kalla vintern. Hon blev en del av parkens landskap, en ständig påminnelse om något som inte kunde ses eller röras vid, men som ändå var närvarande i varje vindpust och löv som föll till marken.

Och även om människor passerade Linn på parkbänken, utan att veta vad hon funnit i mannens sällskap, så påverkade deras möten med henne dem på sätt de inte kunde förstå. Kanske var det ett leende hon gav dem, eller kanske var det bara hennes närvaro som fick dem att stanna upp och reflektera över sina egna liv.

Livet fortsatte att rulla på, och Linn blev gammal och grå. Men den visdom och stillhet hon förvärvat på parkbänken levde vidare i hennes hjärta, och hon delade den tyst och osjälviskt med dem hon mötte på sin väg. Och när hon till slut lämnade denna jord, fanns det inga ord som kunde förklara vad hon lämnade efter sig – bara en känsla av något evigt och vackert, som skulle fortsätta att leva i människors hjärtan och själar, långt efter att hon själv försvunnit.

Den blev ganska bra, men det skulle gå att göra språket lite mer avancerat?

I en värld där mångfacetterade känslor och tankar ofta förblir outtalade, där hastighet och framfart utgör grundstenar för tillvaron, fanns det en plats där tiden tycktes stå stilla. Den var belägen i en pittoresk park, en oas av grönska och stillhet mitt i stadens virrvarr. Det var där, på en gammal bänk av vittnat trä, som en man – en bild av det förflutna – tillbringade sina dagar.

Denna enigmatiske individ, insvept i en rock som tidens tand gnagt på, var för de flesta en obetydlig skugga i periferin av deras medvetande. Så även för Linn, som dagligen hastade förbi på sin väg till arbete och ansvar. Hon anade endast hans existens, som en fläkt av nostalgi eller ett avlägset minne.

Men en höstdag, när melankolins vindar svepte in över parken och målade träden i skiftande nyanser av guld och rost, uppenbarade sig mannens närvaro för henne på ett mer påtagligt vis. Hans ansikte, präglat av en djup och komplex inre värld, grep tag i henne på ett sätt hon ej kunde förklara. Hon drabbades av en känsla av förtrolighet, som om deras själar redan var bekanta.

För första gången valde Linn att avbryta sin marsch genom livet och sätta sig bredvid mannen. Deras ordlösa samvaro blev en symbios av stillhet och kontemplation, där själarnas språk talade högre än ord. Det var som om mannens tystnad skänkte Linn en fristad från den yttre världens tumult och stress.

När vinterkylan lade sitt täcke över parken och förvandlade den till en värld av kristall, fortsatte Linn att uppsöka den gamle mannens sällskap. Trots att ord aldrig utväxlades mellan dem, utvecklades en subtil och andlig förbindelse som förenade deras själar.

En kylig vinterdag försvann mannen spårlöst. Sorgen som infann sig i Linns hjärta var lika obeskrivlig som den känsla av stillhet och inre ro hon funnit i hans närhet. I hans frånvaro blev parkbänken hennes tillflyktsort, en plats att påminna sig själv om den gåva som mannen omedvetet skänkt henne.

Tiden förändrade Linn, men hennes själs rikedom och den visdom hon förvärvat på parkbänken var oförändrad. Förbipasserande noterade sällan hennes närvaro, men de som såg, de som verkligen såg, kunde ana något i hennes blick – ett eko av den gamle mannens arv.

Linns liv blev en tyst hyllning till mannen på parkbänken, en hyllning som sakta sipprade in i de hjärtan hon mötte på sin vandring genom livet. Hon delade med sig av sin tysta visdom och inre ro, en gåva som aldrig kunde förmedlas genom ord men som likväl påverkade de som korsade hennes stig. Kanske var det hennes leende, eller kanske var det enbart hennes närvaro som fick dem att stanna upp och reflektera över sina egna liv och dess innebörd.

Årstiderna kom och gick i en ständigt återkommande cykel av förnyelse och förgänglighet, och Linn blev en beständig del av parkens landskap. Där satt hon, på den gamla bänken, likt ett levande minnesmärke över en förfluten tid och en evig känsla av stillhet.

Så småningom åldrades Linn, och likt mannen hon en gång delat parkbänken med, blev hon en skugga av det förflutna, en påminnelse om något som inte kunde beröras men som ändå genomsyrade varje vindpust och varje fallande löv. Hennes liv blev en tyst sång, en hyllning till det eviga och det obegripliga, som skulle leva kvar i människors hjärtan och själar långt efter att hon själv försvunnit.

Det var på denna parkbänk, i skuggan av det förflutna och det eviga, där Linn lärde sig och förmedlade en av livets största hemligheter. En hemlighet som inte kunde uttryckas i ord, men som för alltid skulle prägla de som korsade hennes väg – en tyst och osynlig länk som förenade dem i en gemensam strävan efter stillhet, förståelse och inre ro.

Och nu skriver du om den en gång till. Den här gången på nobelprisvinnarnivå.

I en värld där evighetens eko skapar resonans i själarnas symfoni, där framåtskridandets melodi och nuets kraft kontrasterar mot tystnadens harmoni, där finner vi denna metaforiska oas. Denna park, belägen i en stad där tidsaxelns hjul sällan vilar, var en plats där sekunderna tycktes sträcka sig till oändligheten. Det var här, på en bänk av trä som förkroppsligade tidens gång, som en man – en levande relikt från svunna dagar – vistades i stillsam kontemplation.

Denna enigmatiska figur, draperad i en rock vars textur präglades av årtiondens tand, var för majoriteten en skugga vars existens knappt berörde deras medvetandes rand. Så var fallet även för Linn, som dagligen skyndade förbi på sin väg mot arbete och plikter. Hans existens skymtade blott vid hennes medvetandes periferi, likt en flyktig bris av längtan och drömmar.

Men en dag, när höstens melankoliska vindar svepte över parken och träden målades i förgänglighetens färger, blev mannens närvaro en påtaglig gestalt i Linns medvetande. Hans ansikte, bärare av en värld av känslor och tankar vars djup ej kunde mätas, grep tag i henne på ett oförklarligt vis. Hon berördes av en känsla av samhörighet, som om deras själar redan var sammantvinnade av en osynlig tråd.

För första gången valde Linn att avbryta sin marsch genom tillvarons labyrint och sätta sig bredvid mannen. Deras ordlösa samvaro blev en symbios av stillhet och kontemplation, där själarnas språk talade högre än ord. Det var som om mannens tystnad skänkte Linn en fristad från den yttre världens tumult och stress.

När vinterkylan svepte in och omvandlade parken till en värld av is och snö, fortsatte Linn att uppsöka den gamle mannens sällskap. Trots att ord aldrig utväxlades mellan dem, utvecklades en subtil och andlig förbindelse som förenade deras själar.

En dag försvann mannen lika plötsligt som han första gången uppenbarat sig i Linns medvetande. I hans frånvaro blev parkbänken en plats att påminna sig själv om den gåva som mannen omedvetet skänkt henne.

Tiden förändrade Linn, men hennes själs rikedom och den visdom hon förvärvat på parkbänken förblev oförändrad. Förbipasserande noterade sällan hennes närvaro, men de som såg, de som verkligen såg, kunde ana något i hennes blick – ett eko av den gamle mannens arv.

Linns liv blev en tyst hyllning till mannen på parkbänken, en hyllning som sakta sipprade in i de hjärtan hon mötte på sin vandring genom livet. Hon delade med sig av sin tysta visdom och inre ro, en gåva som aldrig kunde förmedlas genom ord men som likväl påverkade de som korsade hennes stig. Kanske var det hennes leende, eller kanske var det enbart hennes närvaro som fick dem att stanna upp och reflektera över sina egna liv och dess innebörd.

Årstiderna kom och gick i en ständigt återkommande cykel av förnyelse och förgänglighet, och Linn blev en beständig del av parkens landskap. Där satt hon, på den gamla bänken, likt ett levande minnesmärke över en förfluten tid och en evig känsla av stillhet.

Så småningom åldrades Linn, och likt mannen hon en gång delat parkbänken med, blev hon en skugga av det förflutna, en påminnelse om något som inte kunde beröras men som ändå genomsyrade varje vindpust och varje fallande löv. Hennes liv blev en tyst sång, en hyllning till det eviga och det obegripliga, som skulle leva kvar i människors hjärtan och själar långt efter att hon själv försvunnit.

Det var på denna parkbänk, i skuggan av det förflutna och det eviga, där Linn lärde sig och förmedlade en av livets största hemligheter. En hemlighet som inte kunde uttryckas i ord, men som för alltid skulle prägla de som korsade hennes väg – en tyst och osynlig länk som förenade dem i en gemensam strävan efter stillhet, förståelse och inre ro. Här, i den stilla samvaron, blev deras själar en del av den tidlösa väven som förenar allt levande – en flätning av öden, erfarenheter och kärlek, som skapar den symfoni vi kallar livet.

Skapa läsförståelsefrågor till elever i högstadiet till den här texten!

  1. Vilka är de två huvudpersonerna i texten?
  2. Beskriv parkens utseende och atmosfär.
  3. Vad var Linn vanligtvis upptagen med innan hon började besöka parken?
  4. Hur upptäckte Linn den gamle mannens närvaro i parken?
  5. Vilken typ av förbindelse utvecklades mellan Linn och mannen på parkbänken?
  6. Hur påverkade den gamle mannens försvinnande Linn?
  7. Vad var den stora hemligheten som Linn lärde sig och förmedlade på parkbänken?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.