Kategori: Skolan

Kalla kriget kriget och poddar i klassrummet

För en vecka sedan fick jag reda på att jag skulle ta över en årskurs 9 i so. Eleverna ska precis börja läsa om det kalla kriget. Jag har förmodligen nog på fötterna för att sätta igång utan några större förberedelser, planeringen för eleverna är i stora drag klar fram till jul så det är bara för mig att hoppa på.

Det lockande öst

Men jag tänkte att jag ändå skulle behöva friska upp mitt minne lite så jag har lyssnat mycket på poddar nu i helgen. Framför allt har jag lyssnat på Pennan och svärdet.

Krigshistoria är inte min grej egentligen, men om jag tvingas välja så tycker jag att tiden från 1945 fram till 1989 är den intressantaste tiden. Jag har aldrig intresserats av fältslag och jag har inga djupa kunskaper om drabbningar i Vietnam, Korea eller Afghanistan, men jag lockas av det grå Östeuropa. Missförstå mig inte nu. Jag skulle för mitt liv inte vilja leva i en kommunistisk diktatur, men det uppstår något i avsaknaden av den fria marknaden och det fria ordet. Det är som om konstformerna i diktaturer fyller ett större rum och får ta mer plats. Jag tycker att det åskådliggörs väl i filmen Das Leben der Anderen. En film som jag för övrigt kommer att visa för eleverna framåt jul. Vi kommer att diskutera hur det är att leva i en diktatur och även konstens roll i diktaturer.

Poddarna

Tillbaka till Pennan och svärdet. Som överblick fungerar poddarna väl, men krigsromantiken lyser igenom ibland vilket gör mig lite illa till mods. Det märks framför allt i det tredje avsnittet om Kalixlinjen. Fokus är traditionellt militärhistoriskt. De båda poddarna Tom och Nils kan inte riktigt dölja att de är hoppfulla inför framtiden då hotet från Ryssland ökar igen. Jag får bilden av två barn i huvudet som pratar om julafton och hoppas på en stor legobyggsats i julklapp.

Jag ser inte mycket till problematisering i deras redogörelser. Poddarna kan lämpa sig som en överblick men den källkritiska radarn bör vara påslagen under lyssnandet. Det här är program för män och av män. Några kvinnor verkar inte ha existerat överhuvud taget under det kalla kriget. Bortser jag från deras fokus så får jag dock en god överblick över några av det kalla krigets skeenden.

Det här problemet är inte Pennan och svärdet ensamt om. När jag bläddrar i läroböckerna på skolan så är tidsåldern kraftigt fokuserad på krig och världspolitik. Fokus ligger på Europa och USA:s roll som världspolis mot det Sovjetunionen som försöker sprida den kommunistiska smittan. Var är genusperspektivet? Vilken var kvinnornas roll annat än som offer?

Hur fånga alla?

Det blir inte svårt att fånga de militärhistoriskt intresserade under det här momentet, men jag famlar efter krokar för att kunna intressera resten av eleverna. Jag kan visserligen komma med en hel del egna anekdoter här eftersom jag är uppväxt under hotet av ett kärnvapenkrig. Jag vet kanske inte vad jag letar efter riktigt, men jag behöver fler infallsvinklar till perioden än de som handlar om kärnvapen, järn, betong och krut. Jag har ju visserligen musiken och konsten också.

Lite skrämmande kan det kännas att jag jag upplevt delar av en historisk epok; det kalla kriget.

Elevdokumentation i privat ägo

Jag fick livstecken från Jan Björklund i dag. En av hans assistenter på regeringskansliet skrev och tackade mig för mitt blogginlägg:
Björklund, omdömen, utvecklingsplaner och flummiga betyg på lösa grunder

Något sent kan tyckas, men ändock ett svar.

Jag läste vad jag skrivit igen och det slog mig att alla de system som finns till förfogande för elevdokumentation i dag är privata lösningar. Är det rimligt att vi säljer ut vår myndighetsutövning, vår dokumentation till privata aktörer? Vore det inte bättre om staten garanterade lärarnas dokumentation i en central, standardiserad databas och att de privata aktörerna fick access till dessa kärndata utifrån avtal med kommuner och friskolor? Jag tänker mig ett system där staten förvarar alla kärndata och där privata aktörer genom standardiserade API:er får tillgång till dessa data, både läs och skrivrättigheter. Om skolan inte är nöjd med aktören så behöver inte alla kärndata exporteras till det nya systemet.

Bara en tanke.

För vår del, vår kommun så byter vi snart leverantör av elevdokumentationssystem och jag betvivlar starkt att de omdömen och de IUP:er jag skrivit i de systemet kommer att migreras till det nya systemet.

 

Om att formulera provfrågor

Jag har just nu prov med mina åttor i religion. En av frågorna lyder: Nämn tre länder där den katolska kyrkan är stor i dag! Det visar sig att några av eleverna inte förstår frågan. En av eleverna säger då: ”Men kan man inte i stället fråga: Nämn tre länder där det finns många katoliker!” Då plötsligt kan de flesta svara på frågan.

Att sätta betyg i årskurs åtta, en alternativ modell

Om jag har förstått det hela rätt, efter att ha satt betyg i över tio års tid, så är ett betyg ett mått på en elevs kunskapskvaliteter mätt utifrån en av skolan fastställd skala  som baseras på Skolverkets nationella betygsbeskrivningar.

Dumpa betygen!

Man kan i sammanhanget fråga sig vad betyget ska vara bra till. Som jag ser det är ett betyg en slags inträdesbiljett till exempelvis vidare utbildning eller arbete.

Men vad är då ett betyg i årskurs åtta? Det finns inga fastställda kriterier för betygsättning i åttan och det finns ingen funktion som inträdesbiljett för betygen i åttan. Så vad ska vi ha med dom till? Jag menar att vi ska dumpa dem. Jag menar att det bara ska finnas ett betyg i grundskolan, och det är det som ges i vårterminen i årskurs nio.

Som det nu ser ut så används betygen i skolan för att ge en prognos för slutbetyget i årskurs nio. Det finns bättre sätt att ge prognoser än att dela ut betyg. Vi har på senare år fått ett alldeles utmärkt verktyg i de omdömen som skickas hem till föräldrar inför utvecklingssamtalen och som sedan ingår i den individuella utvecklingsplanen. Det är enkelt att lägga till en rad på slutet av omdömet: Betygsprognos.

Betygsprognosen skulle alltså

  • ingå i den indivduella utvecklingsplanen för varje ämne,
  • ersätta de nuvarande betygen,
  • stärka innebörden i begreppet betyg, som alltså bara skulle ges i slutet av vårterminen i årskurs 9.

Fortsättning följer. I nästa inlägg tänker jag utreda några principer bakom betygsättning.

Va bli lä?

Jag har skaffat mig några nya läsare och därför är det fäl på sin plats att jag förklarar vad det är för texter jag publicerar här.

I början av hösten fick en kvinna jag känner anställning som högstadielärare. Hon har tidigare arbetat inom helt andra fält. Hon bad mig om råd och tips om hur man överlever som lärare. Jag har sedan lång tid tillbaka reflekterat privat med hjälp av tangenbord och skärm. Men det texterna har förblivit privata. När jag nu fick frågan om jag inte kunde ge några tips så tänkte jag: Varför inte? Och om jag nu ändå ska dela med mig av mina erfarenheter så är det väl lika bra att alla får läsa. Så jag gjorde som alla andra; jag startade en blogg.

Men att blogga om skolvärlden är inte problemfritt. Jag vill inte röja skolor, kollegor eller elever. Det gör att jag ljuger hemskt mycket när jag skriver. Tid, plats, personer m.m. stämmer oftast inte alls. Men andemening, principer och mina åsikter och erfarenheter är alltid sanna. Så ta allt jag skriver med en nypa salt.

Ett annat syfte med bloggen är att undersöka bloggandet och bloggosfären i sig. Jag är mycket intresserad av kommunikation på nätet och vill förstå vad det hela egentligen handlar om. Därför ligger jag under egen domän och sköter allt under huven själv.

På sensate tiden har skrivandet legat nere. Men jag hoppas bli lite mer produktiv framöver. Jag går för närvarande och försöker värka fram en lektion förhållningssätt och konfliktlösning för en grupp kamratstödjare. En artikel om detta hoppas jag vara på nätet om några dagar.

Jag går också och funderar på hur man trollar bort oacceptabla elevbeteenden med riktigt engagerande lektionsinnehåll. Eller om man vänder på det: Kan man med hjälp av tråkiga lektioner förvandla elever till monster? När jag är klar med tänkandet så lovar jag att avge en rapport här.

Det går att förutse mobbning

Aftonbladet 12 oktober skriver att vem som utses till mobboffer inte är någon slump till skillnad mot vad som tidigare sagt, speciellt för att trösta mobboffer. Uppgifterna får tidningen från Archives of General Psychiatry, som ges ut av det amerikanska medicinsällskapet. Tyvärr går det inte att få tillgång till originalartikeln utan att vara prenumerant. Men ett abstract finns i alla fall. Vad jag kan utläsa sägs inget i rapporten om neuropsykiatriska funktionshinder. Det vore intressant att se om barn (och/eller föräldrar) med funktionshinder är överrepresenterade. Min erfarenhet är att det är bland elever med asperger, adhd, tourette, tvångssyndrom med flera som vi i hög grad kan hitta de presumtiva mobbningsoffren. Ungar är experter på att sålla fram de avvikande ur mängden.

Studiens slutsats är att rikta föräldrautbildningar mot föräldrar med låg inkomst. Men det känns som ett väldigt trubbigt vapen för att komma till rätta med mobbning.

Hoppas att man fortsätter med en studie som försöker att ta reda på var man kan hitta mobbarna.

Några ord om att tala med andra i skolan

Några definitioner från ne.se

Argumentera – framföra argument för viss ståndpunkt i viss fråga

Diskutera – delta i diskussion om viss fråga med andra parter genom att argumentera och lyssna till motargument

  1. allmännare prata om
  2. med bibetydelse av ifrågasättande

Samtala – tala (med annan person) för att utbyta synpunkter eller upplysningar

Om att tala med andra

Vi befinner oss varje dag i den situationen som lärare att vi vill påverka andra människor. Det kan vara elever, föräldrar, kollegor, chefer eller andra. Det viktigaste i varje sådant möte är att händelsernas utveckling i framtiden blir på bästa möjliga sätt. Om du har tänkt igenom hur du vill påverka människan du ska tala med så är det bästa möjliga sättet på det sätt du vill påverka människan du har framför dig. Fortsätt läsa ”Några ord om att tala med andra i skolan”

Vuxen när man är 18

Aftonbladet skriver i dag att Cathrine Lislerud tänker gifta sig, byta namn, supa sig full och ta lån på sin 18-årsdag för att protestera mot att myndighetsåldern är satt för lågt. Kan det, i själva verket, inte vara så att ungdomarna har vallats genom livet med skolan som guide och aldrig lärt sig att använda sina egna vingar? Känner sig ungdomarna inte mogna att ta eget ansvar när de är 18 så kanske det är dags att lära ut ansvar, inte i skolan, utan i hemmen.

Elever ambivalenta till kameraövervakning

Jag läste tillsammans med mina elever DN Debatt förra lektionen. Skolan där jag jobbar har precis fått kameror installerade  och eleverna var nästan helt överens om att kameraövervakning av skolan var av ondo.

Jag ställde då frågan: ”Har ni märkt att brandlarmet inte har gått någon gång under denna termin?” Brandlarmet brukar annars gå en eller två gånger per vecka. Det utlöstes alltid i samma undanskymda korridor där det i dag sitter en kamera.

Det kanske inte är så dumt med kameror ändå, var den genomsnittliga åsikter efter diskussionen. Vän av ordning kanske tycker att jag styrde debatten väl mycket. Men jag måste då poängtera att jag förmodligen är skyldig till att ha skrämt eleverna för övervakning från början efter det att vi tidigare kört ett litet tema om dystopier med Orwells 1984, lite Matrix och Boyes Kallocain.

Det är komplext det där med kameror. Klottret och vandaliseringen har minskat och brandlarmet har slutat ljuda. Men på filmerna kan det fastna händelser som ingen kanske borde se. Frågor kan behöva redas ut som aldrig borde ha ställts. Jag förblir medvetet kryptisk här.

Uppdaterat

Svenska Dagbladet hänger på (även en artikel om kameraövervakningen i praktiken) genom att intervjua skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm (Fp) och Roger Mogert, ansvarig för skolfrågor hos socialdemokraterna. De är båda ense om att kameror behövs i skolorna.

Jag tycker att det är intressant när ideologier krockar. Borde inte det liberala Folkpartiet vara starkt emot kameraövervakning? Tydligen är skolpraktiken viktigare än den mer grundläggande integritetsdebatten. Eller handlar den debatten bara om vuxnas rätt till integritet?