Independence Day: Återkomsten

Jag var och såg Independence Day: Återkomsten i går. Varför ska man nu se en sådan film? Det var en typisk berg-och-dalbane-film med många åkningar i flygplan och rymdskepp. Det var också en stora-saker-går-sönder-film och i det här fallet var det jättejättejättestora saker som gick sönder.

Du hör kanske att min ton inte är alltför positivt. Det var underhållning för stunden, men ingen rymdis som jag kommer att komma ihåg. Jag irriterade mig mest på att rymdskeppet var alldeles för stort. Det täckte minst en åttondel av jordens yta. Med ett sådant rymdskepp parkerat över Atlanten så borde hela jorden ha börjat vobbla vilket i sin tur borde lett till en rad andra följdkatastrofer. Kanske tycker du att jag är petig? Nej det är jag inte sci-fi-rullar måste följa vissa givna regler för att fungera. De lagar som gäller inom ramen för narrativet måste respekteras. Storyn hade kunnat göras snarlik med ett mindre rymdskepp.

Och vad i hela friden skulle själva bossen ut ur det säkra rymdskeppet att göra? Och spoilar jag lite här. Men varför i hela friden skrivs det inga bra sci-fi-manus längre.

Jag måste få skriva lite om humor också.  Den första filmen bygger mycket på humor; men den var som bortblåst här. Första filmen hade sitt arv i Indy-genren, där humor är ett bärande inslag. Det känns som att humorn på senare tid, i liknande filmer har fått ge vika för saker som exploderar och åker jättejättefort genom omöjliga situationer.

Trots allt så får jag ändå ge den tre gummibjörnar, mest på grund av alla åkturer.
???

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.