På stentrappan
Hubert satt på trappan och såg ut över borggården. Händerna fingrade förstrött längs de vassa mejselhuggen i nylagda skrovliga trappstenen. Stenarna skulle komma att ligga här i århundraden framöver och de skarpa formerna skulls sakta slitas ner av människors steg. Människor som skulle passera ekportarna med budskap och ärenden. Glada och upprörda människor. Oroade, olyckliga och livrädda människor och slutligen nyfikna människor som skulle söka sig hit för att ta del av alla de dramatiska historier som skulle komma att berättas om den här platsen.
För vissa historier är det svårt att avgöra var de börjar. Den här berättelsen skulle ha kunnat börja hundratals år tidigare vid en skog hundratals mil söderut med en dramatisk kidnappning från ett kringresande cirkussällskap. Vi skulle också kunna backa ytterligare några år till en stad där två ungdomar förälskar sig i varandra och rymmer från sina familjer. Men vi skulle också kunna börja i en annan ände i en by där en anfallande armé utplånar nästan en hel by innan den själv faller död ner, som av ett trollslag. En rädd pojke som gömt sig i en brunn räddas och adopteras av en eremit.
Men nu riktar vi ögonen mot Hubert där han sitter på trappan mot en nybyggd borg mitt ute i ett kärr i södra Skanum. Fridheborgh hade hans far döpt platsen till efter hans eget efternamn. Men få människor uttalde det namnet. De sa kort och gott bara borgen eller träsket eller kanske myggbo.
Borgen i kärret
Vi får tänka oss en borggård. Det är lite märkligt tyst. Det borde höras ljud från svalor och bofinkar, men borgen är för nybyggd. Naturljuden har ännu inte hunnit flytta in. Men det hörs hammarslag mot stenar. Arbetande män pratar om sådant som arbetande män pratar om. De löser problem om former på kullerstenar som inte riktigt vill passa bland andra kullerstenar.
Bakom Hubert reste sig den nybyggda borgen. Hans pappa hade låtit bygga den för de enorma rikedomar han tjänat ihop på haven. Hubert var stolt över sin far. Stolt över alla de historier om erövringar och segrar som folk pratade om, stolt över att han lyckats ta sig upp i samhället från [[gast]] till att idag kunna titulera sig [[friherre]] Jon Frideus.
Hubert hade också varit glad över att få vara med sin far i planerna att bygga borgen. Men när han nu väl satt här var det tråkigt och han längtade tillbaka till staden. Det nya livet utan vännerna i gick långsamt. Familjen gick inte längre på bjudningar. Det fanns ingen att spela kula eller [[fortifikation]] med. Det fanns ingen att jaga eller att bli jagad av. Ingen att bråka med och ingen att bli arg på. Det var nästans också så att Hubert saknade att bli retad, för det blev han ibland, av de han kallade sina vänner.
Vänsterhanden skopade tankspritt upp några vassa småstenar. Han plockade upp en i taget med högerhanden för att sedan kasta iväg dem över borggården. Några av stenarna studsade farligt nära stenläggarna som som höll på att sätta de sista gatstenarna i andra änden av borggården. Männen sneglade åt Huberts håll. Hade Hubert varit ett vanligt barn så hade de gett honom en rejäl utskällning och kanske hotat med stryk. Men nu vågade de knappt ens se åt sonen till en av Skanums mäktigaste män.
Runt om innergården reste sig fyra nybyggda envåningshus i en kvadrat. De var byggda i likadana stenblock som slottet i mitten av kvadraten och murarna utanför. Längs husens innersidor mot slottet fanns fönster och dörrar och några större portar. Några drängar stod vid en vagn vid en av dörrarna. De höll på att lyfta in möbler och husgeråd. Möblerna de bar in var enkla men välbyggda. De finare möblerna stod redan på plats i rum och salar i borgbyggnaden.
Själva slottet var en stor kvadratisk byggnad i fyra våningar med en källare. Slottet var inte byggt för att imponera. Det var byggt för att fungera i krig såväl som i fred. Det var praktiskt med få utsmyckningar.
En valvöppning i huskvadraten runt slottet ledde ut mot kurtinen och vindbryggan över vallgraven. Vallgraven var så djup att en vuxen man inte nådde botten och det krävdes några rejäla simtag för att komma över till andra sidan. Vattnet i vallgraven var fortfarande grått och smutsigt i och med att graven var nygrävd och man precis hade fyllt på vatten i den.
Huberts far hade sagt att de skulle hämta fiskar till vallgraven senare. Fiskar som inte fanns någon annanstans i landet och som skimrade i regnbågens alla färger.
Avlöningar
Här skulle de bo, Hubert och hans familj med tjänare och hantverkare, i en borg, mitt ute i den fuktiga och myggiga mossen.
Drängar, pigor och trälar bodde utanför vallgraven. De gick inte att lita på hade hans far sagt. Männen som nu jobbade inne på gården var [[avlöningar]], som ägdes av friherre Jon Frideus. De fick pengar för att de jobbade, men de hade ingen rätt att lämna borgen. Få av Jons avlöningar klagade på jobbet. Lönen var väl tilltagen. De hade bra arbetsförhållanden om de jämförde med avlöningar hos andra friherrar. Men de visste också att om de hade vägrat att arbeta eller klagat på något fanns risken att straffas. De kunde sättas i borgens fängelse eller kanska piskas på borggården. Det hände också att avlöningar avrättades. Men Jon Frideus hade aldrig piskat eller avrättat eller ens satt någon av avlöningarna i fängelse.
Avlöningarna klagade inte för de visste att de också kunde bli sålda till någon annan, värre, friherre som inte drog sig för att fängsla, piska eller kanske också avrätta.
Så fängelset här i Fridheborg var inte mycket av ett fängelse. Ett av husen i kvadraten var delat i två delar. Varje del fungerade som stall för slottets riddjur. Men kättarna i stallen kunde lätt byggas om till celler. De var förberedda med järngaller från golv till tak. Friherre Jon räknade inte med att behöva fängsla någon.
När avlöningarna inte jobbade vid borgen så brukade jorden vid gårdar som de hyrde av Huberts far. Gårdarna låg jämt utspridda på mindre gräsöar i mossen. De var magert och växte inte så bra, men många av bönderna hoppades på större skördar i framtiden, när de dikat ut och fått dit några lass med stallgödsel. Än så länge tog friherren inte in någon skatt, men när jordbruken skulle komma igång så skulle en femtondel av allt som skördades och allt som slaktades gå till Borgen. Tiondelen skulle gå till friherren och femtedelen till prästen och kyrkan. Men någon präst eller kyrka fanns inte ännu.
Avlöningarna hoppades också på att tjäna ihop såpass mycket pengar att de hade råd att köpa fria sig själva. Det hände ibland. Det gick historier om att den eller den i någon annan del av riket lyckats betala för att frige sig själv.
Hubert suckade. De hade flyttat ut hit för två månader sedan. I staden hade han haft vänner, han gick och läste för munkarna i klostret och han fick öva strid med gesällerna, men här ute fanns inte mycket att göra.
Hubert hade klagat för sin far och frågat varför just de var tvungna att flytta ut i ett kärr när alla andra var kvar i staden. Hans far hade nedstämt svarat att det var orostider och att han ville ta det säkra före det osäkra med sin familj. Om det blev krig på riktigt så skulle fienden inte kunna nå dem här ute. Fienden skulle slå mot kuststäderna först genom att bombardera dem med kanoner. Men den här borgen, mitt ute i kärret var svår att nå. De fruktade danerna var först tvungna att färdas in i landet genom det våta landskapet. Marken var för mjuk för att det skulle kunna frakta kanoner. Det fanns en väg från hamnstaden Stenhamn fram till borgen i kärret, men broarna mellan öarna i kärret var lätt att förstöra om borgen hotades.
När Huberts far såg att han skrämde sin son om kriget så försökte han trösta. Han förklarade att om [[daner|danerna]] ändå kom ända till borgen så skulle sexton [[Kanonerna|kanoner]] på muren runt borgen och tio kanoner i själva borghuset hälsa välkomna. Och skulle danerna ändå ta sig vidare så kulle de vara tvungna att forcera vallgraven och muren innanför. Och innanför muren skulle de behöva bryta igenom de tjocka ekportarna för att komma in på innergården. Och om de kom så långt så var det inte lätt att komma vidare in i själva borghuset. Borghusets ingång skyddades av en karnap där brinnande olja, stenar eller annat kunde hällas eller kastas ner på inkräktarna. Det fanns gott om mat i källaren. Borgens befolkning skulle klara en belägring på ett år. Veden som låg lagrad på vinden skulle hålla dem varma lika länge. I borgtornets källare fanns en brunn med friskt vatten som inte skulle sina.
Det var oklart om Jons försök till tröst hjälpte.
Det var inte så ofta som Hubert fick tid att prata med sin far. Jon var ofta ute på långa resor. För några dagar sedan så hade han åkt in till Stenhamn för att ta emot kanonerna som han beställt till borgen. Kanonerna skulle sedan fraktas på väg, pråm och rullbro. Det skulle ta ungefär tre veckor innan pappa och kanoner skulle synas vid horisonten.
När Huberts far väl var hemma så träffades de inte så mycket. Jon var mest upptagen av arbete, men han tog god tid på sig att äta middag om kvällarna. Och Huberts mor, Maria, hade heller inte tid med sin son. Hon hade fullt upp med att se till att alla möbler kom på rätt plats. Hon skötte all den dagliga verksamheten inom borgens murar. Hon skickade folk på inköpsresor, la beställningar från bönderna och såg till att odlingarna sköttes. Hon krävde in betalningar och och betalade de som behövde betalas. I och med att Maria var mer närvarande vid borgen än Jon så fruktade folket i kärret henne mer än hennes make Friherren.
Middagen
Dagen innan fadern skulle åka in till Stenhamn för att hämta kanonerna hade den lilla familjen samlats till middag. På det långa ekbordet framför dem fanns bara några stycken kött och några kokta rovor kvar. Jon satt tillbakalutad i sin stol och petade sig mellan tänderna med en träflisa. Mamma Maria sneglade ogillande åt Jons håll.
– Far? Varför flyttade vi från staden? Alla kamrater bor ju kvar. De behövde inte bygga några borgar i några kärr.
Jon tog ut träflisan och förde tungan över tänderna och tycktes tänka en stund över Huberts fråga.
– Vi har råd, sa han. Vi har råd att bygga ett sånt här fint hus att bo i. Den här borgen är ett tecken på att jag skött mig väl som friherre och rådgivare hos kungen. Vi har ju fått den här marken av honom. Vi ska vara tacksamma. Gud och och vår konung har varit oss nådiga.
– Men ändå? Ingen annan talar om krig och ingen annan har flyttat från Stenhamn.
– Nä, de gör inte det, svarade Jon dröjande. De gör ju inte det. Men jag ser vad som är på gång. Jag har sett det länge. Jag har lyckats snappa upp ett och annat på mina sjöresor.
– Men far? Det är ju inte krig. Hur kan du då ha försvarat landet?
– Det är på grund av det jag gjort som det inte är krig. Jon lät lite smått irriterad nu. Nog om det!
– Men far?
Jon spände ögonen i sin son.
– Nu är det nog!
Hubert kände igen den där tonen och tystnade.
Ibland var det som om hans far skämdes för nåt. Han ville inte prata om vad han höll på med på sina resor. När det samtalsämnet kom på tal så var det inte ovanligt att han i stället gick över till att prata om sin histora. Att han var född som Jon Frid. Att det var tänkt att han skulle bli garvare, men han flydde som lärling ut på havet. Att han fick tjänst som gast och soldat. Att han avancerade och fick befälet över fregatten Lilja. Jon var noga med att poängtera att han var den enda i kungens närhet som var född ofrälse, att han var den ende på över hundra år som blivit adlad.
Hubert ville inte avbryta när hans far än en gång drog den berättelsen. Det kändes som att Hubert hört den hundra gånger tidigare. Jon fick berätta klart. Jon drog ljudligt ut stolen bakom sig och lämnade salen. Kvar satt Hubert och hans mor. Deras ögon möttes i tysthet. Fru Maria försökte sig på ett leende gick fram till Hubert och smekte honom över håret.
– Det blir bra ska du se Hubert. Det blir bra. sa hon dröjande.
Lämna ett svar